En sån dag.

Igår hade jag en såndär dag när man känner sig knubbigast i världshistorien och de är inte alls roligt, men samtidigt känner jag att GI ger resultat och jag trivs med det, då blir det lättare att fortsätta.

Alla har vi nog dessa dagar oavsett hur vi ser ut och är formade men för mig är det en sporre ändå (förutom när jag låter mig tycka allt för synd om mig själv för då tröst äter jag ist).

Jag glömde bort att väga och mäta mig förra veckan men denna vecka tänkte jag göra allt sånt så att jag har något att jämföra mig med sen, jag har bara vägt mig tidigare och jag vet att det inte är bra. Måtten kan minska utan att vikten gör det och då blir man besviken i onödan.

Det är ju faktiskt en stor sporre det med, att se framsteg på papper för ibland är det svårt att se det i spegeln. Mamma sa idag: "Det syns verkligen att du gått ner nu när jag inte sett dig på ett tag, ser  du det inte själv?" Men det gör jag inte riktigt, lite i ansiktet kanske. Men det är kanske svårt för hjärnan att hänga med alla gånger.

Hon sa även att jag skulle tänka på att inte köpa så stora kläder för då ser man inte framstegen på samma sätt (jag har en förmåga att alltid köpa stora, slappa kläder och skulle för allt i världen inte köpa något tight). De är ju också en psykisk omställning, att inte automatiskt köpa det som man alltid köpt.

Jag tänkte även ta "före bilder" imorgon, även om jag hållit på ett tag nu så har jag fortfarande en del att gå ner så det kan ju vara roligt att ha sen.

Oj, va mycket det blev! Jag hade visst en del funderingar på lager.